Jag vet faktiskt inte om jag sov något alls inatt (Lördag-Söndag) när jag väl tänker efter.
I vilket fall som helst börjar mitt huvud slå tillbaka nu,
och mina ögon börjar säcka ihopa här framför illustrator.

Jag mer eller mindre måste illustrera klart alla bilder idag.
Iallafall idag måndag.

Ska tvinga mig själv att rita tre illustrationer till,
sen måste jag hem och sova. På riktigt.

Jag loggar in på msn, och vad är det man får se?

Hon: Shit!
Jag: Vad nu? :O
Hon: Seriöst, jag vaknade upp för fem minuter sedan, helt naken, i mitt rum fullt med sprit överallt!
Jag: Hahaha, lyckad fest igår? XD
Hon: Jaa, det var svinkul! Men seriöst, jag och (?) skulle hem till mig och dricka efteråt, och så vaknar jag upp utan kläder!
Jag: Du, det där låter inte riktigt bra..
Hon: JO FÖRFAN! XD Och jag är fortfarande full!!
Jag: Hahaha :D
Hon: Du ska inte hit och festa? Jag har sprit över;)

..Seriöst, vad är det för folk jag umgås med? :P

Igår kväll sa jag till mig själv "Oh yes, idag ska jag råplugga till provet imorgon, och samtidigt hinna skriva projektrapporten". Denna väldigt intelligenta mening, sagd utav världens mest slöa och rastlösa människa, får ta och börja dagens väldigt underliga inlägg.

Jag laddade upp med mjukisbyxor (oh yes, luftigt och mysigt) och startade datorn. Nu kunde ingenting gå fel. Skärmen slogs igång, och efter en stund kom min kära lösenordsförfrågan fram. Jag knappade in koden som vanligt och lutade mig tillbaka i stolen. Skrivbordet visade sig, och i samma sekund sjönk hela min oerhörda lust över att plugga.

Msn slogs på och ljudet skruvades upp. Sonata Arctica dunkade i bakgrunden och fick min genomlata kropp att bli ännu slöare. Sen ringde det på dörren. "Ööh" stönade jag fram, så att min lägenhetskompis Zombie fick gå och öppna. Jag var för fasiken halvnaken och precis uppstigen! ;D

CompElin ropade på mig och frågade om jag skulle med till skolan. SKOLAN? Driver hon med mig? Nejnej, här ska inte till någon skola inte! Jag skulle vara hemma och.. äh, vad fasiken!

Ahå slängde på sig sina kläder och sprang till ytterdörren. Jag skulle ändå inte få någonting gjort hemma med min uppsvällda och orörliga hamsterliknande kropp.

Varje byhåla har sin unika affär. Eksjö har hemköp. Det är där alla de hungriga studenterna går för att mätta sina nattliga behov med juice och bullar, vilket enligt min stockholmske vän Niclas inte är bullar, utan frallor.

Ahå: Vad fasiken är frallor?
Niclas: Frallor är typ som franska.
Ahå: Så enligt dig hade man kunnat kalla alla fransmän för Bullar, om du hade varit skånsk?
Niclas: Nej, de hade isåfall kallats för bröder.

Ahå: Du är knas.

Kvällen fortsatte med att jag och Niclas satt och skrev klart projektrapporten, och sen fick jag den lysande idén att stanna på skolan över natten och råplugga inför morgondagens tenta. Efter flera övertalningar, lyckades jag få Niclas att stanna kvar han också, och vi startade videoföreläsningarna inne på Compsalens projektorduk, vilket innehöll en man, hyffsat lik Mark Levengood, pratandes konstant om vad projekt var för någonting i sisådär 1½ timme. En hel långfilm med mysig information man hade kunnat bli psykiskt galen över. Och det blev vi nästan. På Niclas märktes det speciellt när han plötsligt mitt i allt, startade en konversation där han försökte övertala mig om att tjejer tänder på att bli dragna i håret.

Niclas: Jo, men om du tar tag i håret bakom nacken, och drar tills det tar åt, och sen släpper, känner de sig jättestimulerade.
Ahå: (Börjar skratta åt honom som verkligen trodde på sina egna ord)
Niclas: Det är sant! Jag lovar! Jag ska visa det någon gång på en tjej, och du ska se att hon faller direkt!
Ahå: Haha, inte fasiken faller hon för den anledningen isåfall! (Demonstrerar hur en hjälplös flicka faller mot marken när en pilsk Niclas drar henne i håret.)

(lite senare)

Ahå: Prova att nafsa smått på nederdelen av deras öron nästa gång.
Niclas: (Gör konstiga munrörelser, och ser ut att öva in en Mike Tyson-öronbitare)

I stort sett funkade natten helt okey. Videoföreläsningen gick på repeat, och efter 3-4 timmars konstant tjat från en flintskallig man på vita duken, fick vi nog och drog till Hemköp åter igen.

Här satt jag precis, och tänkte skriva ett inlägg angående strumpludd.
Varför i hela friden skulle jag över huvudtaget vilja skriva om strumpludd? Dammråttornas härskare och självutnämnd kung över dammsugarsläktet. Det är precis lika meningslöst att skriva om strumpludd som att slänga in heta och passionerade kärleksscener i stora krigsfilmer. Vilket verkligen är inslängt för att de små pojkarna i biosalongen ska ha någonting att fantisera om när de kommer hem. Ja, förutom att de en dag skulle vilja bli en stor och stark krigare och kunna gå runt och hugga ner folk med sitt långa ståtliga svärd utav papier maché.

Dagens ungdom, det må jag säga. Killar som går runt och tror att de kan få vilken brud som helst på fall genom att visa lite hud i webcamen, eller att överhuvudtaget vilja tävla om vem som har mest snus i käften. Patetiskt. Lika oroväckande som att se små söta flickor simma genom ett hav av kärlek till en filmstjärna. En äldre man som säkerligen redan dragit genom halva innerstaden.

Nejnej, det är inte varje dag man ser allting runt om sig som det är. Ibland sitter jag stillsamt i mitt rum, framför mina illustrationer, och tänker på hur galen världen egentligen håller på att bli. Hur många gånger har man inte hört frasen "killar är svin" och reagerat på den? Visst, den frasen är väldigt sann, samtidigt som den är chockerande att höra. Alla killar är inte svin, men de flesta är.

Ta känslor som ett klassiskt exempel. Detta fenomen som småflickorna drömmer om redan i barnåren, medans det kan ta ett halvt liv för en kille att ens komma på tanken. Någonting säger mig att de flesta killar fortfarande är kvar på stenåldern. Det förklarar iallafall tonårpojkarnas stora förtjusning till fjunmustager.

Berättar du något i förtroende till en kille, kan du vara 80% säker på att era gemensamma killkompisar kommer att veta om det inom en snar framtid. Svin eller människa? Eller varför inte en fet hamster? Med andra ord är det precis lika meningslöst att prata känslor med de flesta killar, som att skriva någonting på en whiteboard, och sen gnugga rumpan mot det. 
Tjejer har kapaciteten att hålla allt inom sig under en längre tid, innan de totalt exploderar och berättar det för, inte bara tjejkompisarna, utan för precis vem som helst. Tillochmed människor de knappt känner.
Jag vet inte hur många gånger jag stött på någon som berättat hela sitt liv för mig. Jag är en bra lyssnare, jag tycker att det är kul att prata om andra, men samtidigt vill jag poängtera att jag egentligen inte hade någonting med det att göra. Jag är bara en utomstående åskådare.

Nu sitter du säkert och undrar vad detta har att göra med strumpludd över huvudtaget. Och för att sammanfatta hela den övre texten med en mening, får ni dagens visdomsord från en av killarna som faktiskt bryr sig om känslor, och kan hålla en hemlighet så att den förblir hemlig:

Alla människor är som strumpludd, men det är dock bara de bra personerna som plockar upp efter sig.

Jag sträcker på rumpmusklerna, ställer mig upp och drar igång en ofantligt stor gäspning, medans mina händer sitter fastklistrade mot tangentbordet.

Mina ögon svider och min rygg gör ont, då ett soundtrack från teatersuccén Cats drar igång i bakgrunden. Jag blir alldeles till mig, börjar smådansa på stället, och sträcker mig efter en cider som står så pass inbjudande på skrivbordet, att hela min kropp fylls av en otrolig glädje.

Mitt sovrum är stökigt, men den spralliga Ahå dansar fram och tillbaka i rummet som om det var ett stort luftigt vardagsrum. Fönstret blåser upp, och den kalla vinden sveper genom rummet, där jag står i morgonrock med ett vilt fladdrande hår och en cider i handen. Ett rådjur kommer inskuttandes, och jag känner mig som en manlig version av snövit.
Sekunden senare vaknar jag till liv bredvid datorn. Jag råkade visst slumra till. Fasiken.

Ett soundtrack från cats går igång, och jag tittar häpnande mot datorskärmen.
Nu blev jag gigantiskt sugen på att festa.

Åh, min intution slår aldrig fel, det må jag säga!

När jag skulle gå till Pizzerian med den überskånska Dennis och den lilla Jönköpings-Peter, väcktes jag ur min annars väldigt lugna och förvirrade vardag, av ett väldigt vrål bakom oss.

Två grabbar i sisådär 16-17 års åldern susade förbi oss på stora fyrhjulingar, som om de hade polisen efter sig, och jag nästan dog av gapflabb.

Den skånska Dennis och jag stannade upp och skrattade för oss själva, medans Peter stod och tittade på oss som om vi blivit allvarligt sinnessjuka.
"Vad skrattar ni åt?" frågade han oss, när vi kippade efter andan i det kalla snövädret.

Jag vände mig mot honom och försökte att hålla andan i några sekunder, men mitt illröda huvud, som nästan sprängdes utav galenskap, kunde inte hålla sig för skratt.
"Det verkar som om Eksjös moppepojkar har börjat utvecklas".
Det blev knäpptyst i tre sekunder, innan alla tre nästan låg på marken av skratt.

Ljudet av fyrahjulingarna dämpades då de försvann bort i Eksjönattens mörker.