Den här filmen är egentligen bara en drama som återspeglar huvudkaraktärens lidande. Dock är det en sann berättelse, vilket gör att den blir sevärd, men samtidigt ingenting man skulle kunna hurra för.

Filmen i sig är väldigt långsam. Vissa scener skulle man lika gärna kunna sitta och spela Gameboy samtidigt som man ser, eftersom de är så pass utdrygade. En bra film för den typiske kissepausaren med andra ord.
Dock ingenting för mig.

Skaparna av den här filmen hade kunnat lyckas, ifall de gjort fler scener man hade kunnat ligga och storböla åt. Början av filmen innehåller en sådan scen, men sen tar det stopp för känslorna att komma fram.

Det känns sjukt att säga det efter att ha sett en så pass tung film, men jag kände ingen sympati för huvudkaraktären, innan självaste slutet. Jag vet inte om det är musiken eller upplägget av scener som kunde förbättras, men tårarna lyckas inte komma fram, även om huvudkaraktären står och skakar med rinnande ögon i en extrem närbild.

Tyvärr, Fateless. Det blir inte mer än en 3 poängare (utav totalt 5).