Har du nån gång hoppats på att dagarna bara skulle fortsätta, att man hade kunnat klara sig genom livet utan att sova, att ett år egentligen bara bestod av en väldigt lång dag?

Vissa dagar mår man så underbart bra, och hoppas på att man känner likadant när man vaknar upp dagen efter, men när man väl inser att allting kommer att vara annorlunda, att allting kommer att tvingas börja om, ligger man där och hoppas på att man inte somnar.

Igår var en bra dag. En riktigt bra dag. Även om dagen i stort sett var meningslös, att jag egentligen skulle spenderat min tid till plugg och inte stirrandes framför datorn, kände jag mig oerhört lycklig när natten väl kom, och hoppades på att känna samma välbehag och inre kärlek dagen efter.  Sen somnade jag.

Jag ville inte vakna, jag ville inte öppna ögonen och tvinga mig själv genom den fasliga tisdagen. En ny dag som singel i de mörka smålandsskogarna.